Astralprojektion allmänt
Beccus funderingar kring astralprojektion
Beccus första ut-ur-kroppen-upplevelse
Beccus andra ut-ur-kroppen-upplevelse
Kort om Beccus övriga ut-ur-kroppen-upplevelser

Astralprojektion allmänt

Astralprojektioner eller "ut-ur-kroppen-upplevelser" (UKU) som de också kan kallas, går ut på att en människa upplever att hon/han flyter eller flyger ut utanför sin egen fysiska kropp.

Astralkroppen -vårt andra jag?
"Astralkroppen"/"energikroppen"/den eteriska kroppen lämnar den fysiska kroppen; vid ett tillstånd som mer liknas vaket tillstånd, hellre än sömn. Många kallar detta tillstånd för transtillstånd.
Vissa hävdar att den odödliga själen finns inuti denna astralkropp. Andra hävdar att astralkroppen och själen är en och samma, och att det är den som lämnar den fysiska kroppen för gott, när vi dör.
Om, och i så fall hur, astralprojicering skulle vara förknippade med "nära-döden-upplevelser" eller döden som faktum, får vi kanske aldrig veta. Men klart är iallafall att UKU:er förekommer hos fullt friska människor och enligt uppgifter jag läst, ska fenomenet inte vara så ovanligt som man kanske skulle kunna tro.  Många drar sig kanske för att berätta något, av rädsla att bli utskrattade. Om de däremot hör att någon annan varit med om något liknande, vågar de i vissa fall berätta.

Att vara projicerad
Den som astralprojicerar upplever att han/hon "flyter" eller "flyger" omkring och kan ofta även se sin fysiska kropp ligga kvar, medan han/hon själv är utanför. Den projicerade kan ofta flyta genom fasta ting, tex. väggar. Dock inte alltid. Det ska bero på att astralkroppen och dess omgivning vibrerar med samma eller olika frekvens. Vissa kan också se en vit sträng eller länk, som går mellan astralkroppen och den fysiska kroppen.
Det förekommer också att den projicerade svävar fram straxt ovanför golvet i upprätt läge, eller rent utav går på golvet. Om man ser allting klart i projektionen, kan det följaktligen vara svårt att veta att man faktiskt inte är "vaken på vanligt sätt" eller befinner sig i den vanliga fysiska vardagen. Kanske upptäcker man det inte, förrän man känner att man är väldigt lätt och kan lyfta från golvet utan problem…. Eller när man petar handen rakt genom ett föremål, istället för att kunna ta på dess yta. Detta faktum ger en bild av hur "vaken" man verkligen är i detta tillstånd.

Vissa ser lika klart när de är projicerar, som annars i vanligt vaket tillstånd. Andra ser inte alls lika bra. Själv ser jag allting i svartvitt och som en dålig tv-bild. Vissa ser dessutom åt alla håll samtidigt, under projektionen. Det gör aldrig jag; mitt synfält är normalt.

Astralplanet
När man astralprojicerar lär man göra det i en dimension kallad astralplanet. Det är som ett sorts anti-materiellt plan i sig självt. Astralplanet genomtränger vårt fysiska plan och sträcker sig även utanför det. Här kan man alltså se både fysiska och astrala saker. Därför kan saker överensstämma med verkligheten, men ändå inte fullt ut. Man kan också se bara astrala saker. De astrala tingen ska man kunna passera igenom, men inte de fysiska. Så beskrivs iallafall astralplanet av folk som är mer hemma på området, än vad jag är.
Här sägs man kunna stöta på: andar från bortgångna människor, tidigare liv, levande ute i sina energikroppar, samt föremål och företeelser man själv framkallar. Man borde ju också kunna uppleva föremål och företeelser framkallade av andra, om det nu stämmer att man kan stöta på andar och levande i energikroppar. Men om det verkligen är så, vågar jag inte svara på.
Vissa anser att alla UKU:er sker till astralplanet. Andra säger att det finns flera typer av UKU:er. Därför kanske inte namnet "astralprojektion" passar lika bra, på allas utomkroppsliga upplevelser.
Om det går att projicera in i framtid eller förfluten tid, låter jag vara osagt.

Hur gör man?
Projektionerna kan vara svåra att framkalla aktivt, men det finns knep. Den som projicerat förut, kan naturligtvis känna igen förloppet bättre, och på så vis övertala kroppen om att "dela" på sig vid rätt ögonblick.
Enligt flera personer som astralprojicerat, ska i alla fall kroppen hamna i ett transtillstånd; ett tillstånd mellan vakenhet och sömn, för att en separation från den fysiska kroppen ska vara möjlig. Tilläggas bör också att samma personer i början tyckt att detta tillstånd varit obehagligt. De har känt sig som förlamade och inte kunnat beordra den fysiska kroppen att röra sig, men fortfarande varit vid fullt medvetande. Samtidigt har det ringt och dånat i huvudet. Istället för att försöka röra den fysiska kroppen i detta tillstånd, ska man försöka "kliva ur" kroppen för att bli astralprojicerad.

Ett knep om man vill framkalla en projektion, är att passa på när man ligger på sängen väl utvilad. Man ska försöka hålla sig någonstans mitt emellan vakenhet och sömn, utan att råka somna. Om man är på väg in i transtillståndet, känns det som om vibrationer sprids i kroppen. Så beskrivs det i alla fall av vissa. Jag tyckte det närmast kan beskrivas som sockerdricka i hela kroppen. Redan här kan man bli rädd för att det känns obehagligt, så alla ev. övningar sker på egen risk!
Vibrationerna blir starkare och det ringer/dånar i huvudet och det kan till och med kännas som man hör röster eller musik. När man nått till detta tillstånd, är det dags att försöka bege sig "ut". Jag har upplevt både att jag "flugit ut" genom övre delen av kroppen, och ur "hela kroppen" på en gång. Hur det är för andra, varierar.
Efter att ha upplevt en eller flera projektioner, vänjer man sig oftast vid transtillståndet och blir inte rädd eller tycker det är obehagligt. Vibrationerna och ringningarna upplevs då inte lika starka och skrämmande.

Att "vakna" av att vara projicerad
Det ska också vara möjligt att vakna av att man astralprojicerar. Kroppen har satts från vanlig sömn till transtillstånd, utan att vakna på vanligt sätt däremellan. Följden blir att man vaknar till transtillstånd och kan finna sig projicerad. Man resonerar alltså som vid fullt medvetande, vid projektionen.

Några tips
Om du vill försöka astralprojicera, ska du se till att du inte blir störd av något eller någon. Så fort du blir störd, lär nämligen astralkroppen sugas tillbaka in i din fysiska kropp.
Det lär också vara så att man lättare kan projicera om man ligger i nord-sydlig riktning, med huvudet mot norr. Om detta kan ha med magnetfält eller liknande att göra, är oklart.
Om du är intresserad av detta och vill försöka, eller kanske börjar fundera på om du faktiskt redan har projicerat, är mitt tips att du läser en bok i ämnet, för att ta reda på mer. Alla försök att astralprojicera sker på egen risk.

Är det farligt att försöka astralprojicera?
Jag har aldrig hört talas om att det skulle vara direkt farligt på något sätt, att astralprojicera. Däremot brukar jag säga att man ska göra det på egen risk, om inte annat  pga. att det kan upplevas skrämmande. Enligt vad jag läst, behöver man ALDRIG vara rädd för att inte kunna komma tillbaka till sin fysiska kropp, så länge man nu inte ligger dödssjuk på sjukhus tex. och håller på att dö. Med andra ord; ligger du bara hemma i sängen helt normalt och testar lite, ska det (-iallafall enligt vad jag lyckats få reda på) vara ofarligt. Men jag säger det igen; Alla övningar sker på egen risk. Jag tar inte ansvar för andras övningar. Detta är ju trots allt ett ämne som är svårt undersöka.

Exempel på saker som kan upplevas obehagliga:
Det kan kännas otäckt när man är i transtillståndet; Man kan känna sig förlamad och "instängd" och få panik av det. När man känner sig som förlamad och inte kan röra en fena, ska man försöka "kliva/flyta ut". Vissa har drabbats av panik när de känt sig så förlamade. Men det är alltså fullständigt normalt och då dags att försöka komma ut. Påpekas bör också, att inte alla upplever den här förlamade känslan, utan kommer ut ändå.

Beccus funderingar kring astralprojektion

Nedan kan du läsa om mina astralprojektioner. Egentligen vet jag inte om jag ska kalla dem astralprojektioner eller UKU:er, eftersom jag inte kan vara 100 % säker på att jag verkligen varit på astralplanet. Men å andra sidan, vem kan veta det så säkert? Det är ju väldans svårt att kontrollera det. Enligt beskrivningar jag läst, av de som hävdar att det finns ett astralplan, stämmer mycket med det i mina upplevelser, men jag kan inte påstå att jag kan vara 100 % säker. Följden blir att jag automatisk omnämner mina upplevelser både som UKU:er och astralprojektioner. Hoppas det inte blir alltför förvirrande för er som läser här, eller diskuterar med mig om det! :-)
Ja, det vore spännande att få veta vad som egentligen händer när man har en UKU. Kanske är det bara en grej som kroppen kan "inbilla" sig själv? Man är kanhända inte alls ute och "flyger" på riktigt?
Roligt är det i alla fall att utforska!
Om du är intresserad av att läsa om mina upplevelser, så har jag återgivit dem nedan:

Beccus första ut-ur-kroppen-upplevelse (2002-07-08)

Det var förmiddag och jag hade redan varit vaken flera gånger där jag låg i sängen. Jag hade också väckt min man, som bestämde sig för att sova vidare istället för att gå upp. Jag hade somnat och vaknat många gånger under en och en halv timme. Därefter låg jag vaken en längre stund.
Jag blundade igen men somnade inte, utan hamnade i något för mig då konstigt tillstånd; mitt emellan sömn och vakenhet. Jag hörde min mans andetag precis bredvid mig och jag hörde mig själv andas. Medan kroppen kändes som sockerdricka och det dånade i huvudet, "flöt" jag plötsligt upp från min kropp som låg på sängen. Jag hade "flugit" ut genom övre delen av kroppen! Jag hörde fortfarande våra andetag och en lastbil (-antagligen tömning av miljöåtervinningscontainrarna utanför vårt hus). Jag visste att jag fortfarande var kvar i sovrummet hemma och kunde tänka klart. Skillnaden var bara att jag helt plötsligt var utanför min kropp!

Jag flöt omkring ovanför sängen med ansiktet vänt mot den motsatta väggen, "liggande" på mage i luften. Det kändes fortfarande som sockerdricka i kroppen och det dånade i huvudet. Jag flöt inte stilla och rakt, utan rörde hela tiden lite på mig; ungefär som om jag ännu inte kommit på hur man skulle "hålla balansen" i detta tillstånd. Jag lyckades dock hela tiden hålla mig på samma håll och med näsan mot den motsatta väggen. Men i och med att jag rörde mig lite, var det inte lika lätt att fästa blicken, som det är i vanliga fall.
Jag såg inte lika bra som i vanligt vaket tillstånd; utan allt tedde sig i svart-vitt och lite "sockerdrickigt"; som en dålig tv-bild.

Jag blev lite rädd; inte främst för att jag flöt däruppe, utan mest för dånandet i huvudet och sockerdrickskänslan i kroppen. Men jag tänkte lika klart som i vaket tillstånd och tänkte till mig själv; "Jag behöver inte vara rädd; jag hör ju fortfarande min mans och mina andetag och lastbilen utanför. Jag ligger ju egentligen i sängen och inget farligt kan hända."
Eftersom det "sockerdrickiga" kändes konstigt, rörde jag på armarna för att liksom se om jag helt plötsligt skulle känna att jag låg i sängen igen. Men det gjorde jag inte; jag bara viftade med mina "astral-armar" som jag inte kunde se, medan jag flöt omkring.
Sen försökte jag ropa på min man, för jag kom plötsligt på att han måste ju märka mig häruppe!?! För jag var ju där!? Men tyvärr hördes det inget när jag ropade.

Sedan kom jag på, att när man är i ett sådant här tillstånd, borde man ju kunna ta sig igenom fast materia. Jag tänkte försöka styra kosan mot den motsatta väggen, för att prova. Men innan jag gjorde det, försökte jag slå högerarmen mot kinden/huvudet för att liksom känna vad som hände. Kan du tänka dig känslan att slå sin hand mot sin högerkind, och handen och nedre delen av armen går tvärs igenom?! Det var precis vad jag upplevde. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur något sådant skulle kännas; man är ju liksom van vid att det tar "stopp". Istället flög handen bara tvärs igenom huvudet på mig, utan att det gjorde ont. Det kändes jättehäftigt! (Innan jag slog handen mot kinden, hade jag en misstanke om att jag kanske helt plötsligt skulle befinna mig i sängen igen, och slå upp min fysiska hand mot kinden, men så blev det ju inte.)

När jag nu blivit på det klara med att jag kunde passera genom materia så att säga, tänkte jag styra kosan mot väggen, för att prova om det gick att åka igenom. Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra för att ta mig dit, men jag sträckte fram armarna framför mig och tänkte att jag ville "åka" mot väggen. Det var lite ostadigt, eftersom min "astralkropp" rörde sig hela tiden, och det var lite svårt att ordentligt ta sikte på väggen, men jag tog mig iallafall dit. Medan jag flöt dit och ansträngde mig för att hålla rätt kurs, hörde jag mina andetag bli snabbare och kraftigare, ungefär som om det jag gjorde var jobbigt, och det var det ju också.
När jag kommit fram vevade jag handen mot väggen och en skrivbordskant. Handen gick rakt igenom, precis som den hade gjort genom mitt eget huvud. "Bra, jag kan alltså ta mig igenom materia", tänkte jag.
Min tanke från början hade väl varit att jag skulle försöka ta mig igenom väggen och se om jag kom ut i köket, men nu kände jag att jag ville tillbaka till min kropp på sängen. Det kändes lite läskigt att sväva omkring, fastän jag visste att det inte borde vara farligt. Jag hade fått bekräftat att jag kunde passera genom materia; både genom mig själv och saker runtomkring. Det var just då det viktigaste. Så jag beordrade mig själv att "nu ska jag tillbaks till sängen och den fysiska kroppen som ligger där". Det fungerade bra; jag kände hur jag flöt baklänges mot sängen och ner till kroppen som låg där. Därefter kunde jag slå upp ögonen i min vanliga kropp och jag mådde hur bra som helst. "Jippi," tänkte jag, "jag har haft en ut-ur-kroppenupplevelse!" Jag hörde också att lastbilen utanför huset fortfarande var kvar.

Inte förrän i efterhand kom jag på den smarta idén, att jag borde ha tittat ner på sängen för att se om vi låg där. För vi måste ju ha synts ligga där!? Om jag får någon mer chans någon gång, ska jag genast göra det. Gärna försöka "flyta" ner och blåsa min kära man i ansiktet också och se om det går!

Denna UKU (ut-ur kroppenupplevelse) var inte ett dugg likt vanliga drömmar; inte ens de drömmar jag har när jag kan styra händelseförlopp själv och tex. kan flyga, göra mig osynlig och försvinna ut i tomma intet, för att dyka upp på en annan plats. Dessa drömmar brukar jag tycka är jätteroliga och jag vet alltid att jag drömmer. När jag flyger och försvinner för att dyka upp på ett annat ställe, gör jag det hela tiden med min fysiska kropp. Jag kan tex. inte slå handen genom mitt huvud och alltihop känns helt och hållet annorlunda.
Min UKU var på ett helt annat plan och jag var klart medveten. Inga ologiska luckor förekom, som det alltid gör i drömmar, oavsett om man vet att man drömmer eller ej.

Jag har läst att man enligt några teorier ska kunna se en vit sträng, mellan sitt flytande jag och det fysiska, när man astralprojicerar. Det skulle vara den sträng som håller fast astralkroppen vid den fysiska kroppen, så att man kan "åka tillbaks" igen. Om jag får en chans till, ska jag försöka vända mig om och titta efter om det finns någon sådan. Man skulle ju kunna tro att denna sträng i så fall brister när man dör och gör det omöjligt att komma tillbaka till den fysiska kroppen. Kan det är så enkelt?

För att utröna om man verkligen är ute ur sin kropp på "riktigt", kan man ju låta någon annan placera en kort text högt upp, exempelvis på en hög hylla. Och samtidigt se till att det är så högt upp att det blir omöjligt att läsa med ens fysiska ögon, såvida man inte klättrar upp på en pall. Har man sedan i sitt astrala tillstånd kunnat läsa den texten och kan redogöra för den (utan fusk); då känner i alla fall jag mig övertygad!
….Fastän frågan är ju om man verkligen skulle se lappen, ens om man faktiskt var ute på astralplanet. Det kan ju vara svårt att veta.

Beccus andra ut-ur-kroppen-upplevelse (2003-05-13)

Precis som förra gången är det förmiddag; straxt före kl. 10. Jag har sovmorgon och ligger och slumrar lätt och vaknar, om vartannat. Det är bara jag hemma. Där jag ligger vaken och blundande i sängen, känner jag plötsligt hur jag känns lite lättare och min kropp glider uppåt mot huvudändan.
Oj då, tänker jag och glider ännu mer uppåt. Kroppen vrids lite, så jag hamnar halvt på tvären i sängen, och nu håller jag på att glida ner bakom sängen vid huvudgärden! Med detsamma känner jag att det inte riktigt är glider som jag gör; utan flyter. Aha! Är det en UKU på gång?! undrar jag intresserat för mig själv. För det första ska man ju inte flyta runt så där, och för det andra så står huvudändan av sängen mot en vägg.

Genast försöker jag att stiga uppåt och öppna ögonen. Det går jättebra. Jag stiger liggande på rygg upp mot taket. Samtidigt kan jag konstatera att jag hör svaga ljud nerifrån parkeringen utanför huset, och att sikten är densamma som förra gången; nämligen svartvit och sockerdrickig som en dålig tv-bild. I min uppstigning börjar också sockerdrickskänslan i kroppen kännas påtaglig, precis som i min förra UKU.
Nu får jag bråttom. Jag vill hinna ut och försöka ta mig till någon jag känner för att se vad den gör, för att sedan kunna kolla i efterhand om den personen märkt att jag var där. Jag har bland andra böcker läst i "Andra verkligheter" av Ingela Cole, att andra försökt göra så.

Jag beordrar min kropp att vända sig på mage i luften och upptäcker att det är lite lättare att styra den här gången, när man varit med om det en gång förut och vet lite hur man ska göra. Tyvärr har jag så bråttom att ta mig ut, att jag glömmer vända mig om för att kolla om jag kan se min fysiska kropp ligga på sängen. Av samma anledning tittar jag heller inte efter någon eventuell sträng mellan min astrala kropp och den fysiska.
När jag hamnat på mage i luften ser jag framför mig ytterväggen och bestämmer mig raskt för att flyta ut genom den. Jag håller armarna lite framför mig och hinner tänka att jag vet att jag utan problem borde kunna ta mig genom väggen. Men tänkt om det ändå skulle ta stopp? Bäst att ha händerna framför huvudet då. Att ta sig genom väggen visar sig inte vara några problem alls. Jag har ju dessutom så bråttom att ta mig till någon, att själva flytandet genom väggen blir som en "utskjutning"; jag sätter fart snabbt. Då hör jag också mina ansträngda andetag, precis som jag gjorde i min förra UKU.

Jag bestämmer mig raskt för att det är mamma jag ska hälsa på. Det är ett bra val, eftersom jag inte har en aning om vad hon gör just nu; om hon är hemma eller inte, eller vad hon gör. Eftersom jag vet nästan exakt i vilken lokal min man befinner sig och ungefär vad han gör, känns det inte som ett lika bra val. Jag skulle med min egen fantasi kunna skapa alldeles för många överensstämmande bilder av ett besök där, och därför inte ordentligt kunna kolla i efterhand, om de stämde.

Jag har som sagt bråttom, så när jag kommit utanför huset flyter jag iväg med en ganska hög fart. Jag tänker intensivt på att det är mamma jag ska besöka. Enligt andra som astralprojicerat ska man kunna hitta fram då. (Utan att ens behöva veta vägen, om så är.) Jag flyter fram fort och märker att sockerdrickskänslan i kroppen tilltar när farten ökar. Hus och landskap flyger förbi. Fortfarande ser jag allt i svartvitt och som en dålig tv-bild. Jag flyter en bra bit ovanför marken och ser därför saker och ting snett uppifrån, när jag tittar framåt.
Det går fortare och fortare. Det känns också som att ju mer jag tänker på vart jag ska, desto fortare går det. Sockerdrickskänslan ökar. Det känns ganska jobbigt faktiskt! Jag hör att jag andas tungt.

Nu flyter jag så snabbt fram, att jag börjar bli lite yr av se allt nere på marken flyga förbi med en sådan fart. Därför börjar jag blunda. Oj, vad sockerdrickigt det känns nu! Är jag inte framme snart? tänker jag. Jag vill komma fram så fort som möjligt, så jag inte dras tillbaka till min fysiska kropp innan jag hunnit kolla var mamma är och vad hon gör.

Så känns det plötsligt som om farten avstannar. Jag blundar ju, så jag ser ju inte på landskapet nedanför mig om jag tappat fart. Sockerdrickskänslan i kroppen avtar. Jag tänker intensivt på vart jag ska, men sen blir jag medveten om att jag känner en begynnande kramp i min högra hand/arm. Och det är inte min astral-arm det är fråga om nu. Jag blir medveten om att jag ligger ner och att min högra arm befinner sig ovanför huvudet. Jag slår upp mina fysiska ögon och är tillbaka hemma i sängen.
Nej, typiskt, är min reaktion. Nu hann jag ju inte fram! Dumma kramp-hand!
Sedan kommer jag att tänka på hur det kommer sig att mitt astrala jag lät sig störas av att den fysiska kroppen hade kramp. Men så kommer jag på att den förbindelsen måste ju på något sätt finnas, för annars vore det ju ganska allvarligt. Om den inte fanns, borde man ju vara död? Om den där omtalade strängen mellan den fysiska och den astrala kroppen finns, så borde den ju vara länken som förmedlar vad som försiggår hos den fysiska kroppen. Det borde ju finnas en länk mellan kropparna, för annars borde det ju vara svårt att ta sig tillbaka.
Och en sak är i alla fall säker; i dödsögonblicket hos en människa, blir den fysiska kroppen lite lättare. Det är bevisat, även om man inte vet vad som försvinner.

När det gäller hörseln, så hörde jag i alla fall inte ljud nedifrån parkeringen, när jag väl flutit iväg bort. När jag fått upp farten lät det ingenting, förutom mina andetag då det kändes som jobbigast. Jag har hört att andra raskt kommit tillbaka till sin fysiska kropp när någon ruskat dem, eller de hört ett starkt ljud i närheten av sin fysiska kropp.
Precis som vid min första UKU, var jag "vaken" när jag projicerade. Det är inte alls som i drömmar, inte ens som i dem där man kan styra saker själv. Jag tänkte som när jag är vaken osv. (Se även beskrivning i ovanstående UKU-berättelse.)

Beccus övriga ut-ur-kroppen-upplevelser

Jag har haft fler ut-ur-kroppen-upplevelser än ovanstående, men de har inte varat lika länge och ibland har jag heller inte varit ute med hela kroppen. Jag ska kortfattat berätta om några av dessa:

Vid flera tillfällen har jag bara varit "ute" med en arm eller ett ben tex. Resten av mig har legat på sängen. Du kan ju tänka dig känslan att plötsligt upptäcka att ena benet hänger uppe i luften! Ja, det känns lika knasigt som det låter! ;-) Man skulle ju kunna tänka sig att det skulle göra ont, när bara en kroppsdel är ute. Men det kändes bara som kroppsdelen svävade fjäderlätt en bit upp i luften, samtidigt som  den också "satt fast" i min fysiska kropp. Vid några sådana här tillfällen, har jag varit för lat eller för trött för att orka försöka "kliva ut" med hela kroppen. Jag har istället valt att ligga kvar och istället låta mig somna.

Försök att påkalla uppmärksamhet
Vid andra tillfällen har jag istället försökt "kliva ut" helt och hållet, men inte lyckats riktigt. Vid ytterligare ett tillfälle testade jag att "slå" min astralarm och astralhand mot min man, som också låg i sängen. Allt för att se om han märkte något. Jag knölade upp min astralhand i hans ansikte, eftersom han låg sovande vänd mot mig. Medan jag försökte påkalla hans uppmärksamhet på detta sätt, kom jag på att jag nog var lite för hårdhänt. Sekunden därefter blev jag full i skratt, eftersom jag kom på att jag nog inte skulle göra honom ett dugg illa i ansiktet, eftersom min hand ju gick rakt igenom det! Tyvärr vaknade inte min man av den här behandlingen och han hade inte märkt något, när jag frågade honom efteråt. Fastän jag kan ju tillägga att han brukar sova som en sten och är förhållandevis svårväckt! ;-)

Jag har också försökt blåsa min man i ansiktet när jag varit "ute" med en bit av överkroppen. Det gick inte bra alls; jag försökte blåsa men det hände inget. Jag kunde inte "astral-blåsa" med min astralmun.

Astrala ljud?
Bara vid en UKU, har jag hört ljud som definitivt inte kan ha kommit från det fysiska rummet jag befann mig i, eller dess närhet. Jag ska försöka förklara:
Jag låg vaken på sängen, blundade och fann att min kropp kändes som om jag kommit till transtilltånd. För att kolla om det verkligen var så, försökte jag "kliva ur" min fysiska kropp. Det gick jättebra. I vanliga fall brukar jag inte höra andra ljud än mina egna andetag, eller ljud som jag vet förekommit i min fysiska omgivning just då. Men denna gång hörde jag direkt ett främmande ljud när jag glidit ut. Jag blev genast rädd, eftersom jag ju aldrig hört något sådant tidigare under en projektion. Eftersom jag blev rädd, beordrade jag genast min kropp att glida in i min fysiska kropp igen och det gjorde den. Men väl där, hann jag få tänka i lugn och ro några sekunder. Jag tänkte till mig själv att; "det är ju inget att vara rädd för! Andra har ju hört massor av konstiga ljud, när de varit ute."

Alltså lät jag mitt astrala jag glida ut igen, och ljudet återkom. Det är mycket svårt att förklara hur det lät, för det var inget ljud av "denna världen". Med det menar jag att karaktären på ljudet var väldigt underligt. Jag kan som bäst förklara det med, att det lät som långsamt pianoklink, som svängningarna hade sänkt på, så det lät mörkare än det skulle gjort egentligen. Tonerna lät både lite i moll och falskt, i mina öron. Det närmaste jag kan komma ett sådant här ljud i verkligheten, är när jag på TV hört hur experter (med teknikens hjälp) saktat ned snabbt svängade ljud (ultraljud), som inte våra öron kan uppfatta. När de saktat ned det, har det blivit hörbart, men låtit underligt. Riktigt likadant lät inte det "astrala ljud" som jag hörde, men det är det närmaste jag kan komma, om jag ska jämföra med något jag hört med mina fysiska öron.

Dröm om UKU
Jag har även drömt att jag haft en ut-ur-kroppen-upplevelse, men då var det ingen tvekan om att det var en dröm. Jag sov och kroppen och händelserna tedde sig, som när jag drömmer. Det är inte alls som att vara i transtillstånd och vara projicerad! När jag drömde att jag var projicerad, var kroppen inte alls som den blir, när man har en riktig ut-ur-kroppen-upplevelse! Den var mer som vid en flygdröm.

© Copyright Beccus 2003 - 2009

Till Index - Beccus Karlavagn